Hej!

Idag tänkte jag skriva om våra rädslor som människor. Nästan vi alla har dem, men de är olika för alla. Egentligen är det ju så att jag gillar att utmana mina rädslor. Vad är mina rädslor då?

Tänkte bara skriva om det för det är intressant. 

Ska vara ärlig. Jag har lite skotofobi. Men det är inte mycket. Älskar mörker ibland, gillar den inte ibland. Man känner sig så liten i mörkret ibland tycker jag.

En till rädsla jag kan få ibland är akrofobi - höjdrädsla. Det är i och för sig bara i väldigt extrema fall. Det är om jag är mer än typ 150 meter upp i luften. (När tusan har jag varit det?)... Alltså har inget problem med att åka fritt fall tilt på gröna lund alls. Men typ när man inte sitter fast och ska riktigt högt upp. Nej usch. Klarar inte det.   

Haha, varför skriver jag ens om det här? Vet inte riktigt. Kanske skönt att säga att jag inte alltid är stark. Nästan alla är rädda för någonting. Men egentligen, vad är det som gör oss så rädda för en viss sak? Det beror helt på och forskare har flera anledningar. 

Vet ni?   

(Bild tagen från Google).

Såg en video där de va en som jobbade med att klättra upp i typ höga "torn", tror de va åskledare? I have no clue, vet ni vilken video jag talar om får ni gärna säga det. Men fick svindel när jag såg videon. (Fast det var ju extremt högt).

//Anonym Person.

Hej igen! 

Vet att jag skrev lite i mitt första inlägg på bloggen om tvångstankar, men vill berätta hur det verkligen känns, eller åtminstone försöka ge er som inte har det en inblick på hur det känns. Det är som sagt någonting man kan göra sig av med igenom terapi eller annat. Men eftersom mina tvångstankar inte kommer lika ofta som förut och nästan är borta så gissar jag att mitt skrivande har hjälpt och att jag nödvändigtvis inte behöver gå till någon pga. detta.

Alla har olika tvångstankar. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att du "måste" t.ex kolla dörren ett visst antal gånger för att säkerställa dig om att den verkligen är låst. Det kan även vara tankar som kommer trots att du inte vill det. Eller som du inte riktigt kan kontrollera. Så är det när det gäller mig. Det är tankar som kommer när jag inte vill det, eller bilder som poppar upp i huvudet när jag inte vill. Detta händer inte så ofta, men när det händer är det lite jobbigt. Inte jätte super jobbigt, men jobbigt är det absolut. Ibland upprepas vissa meningar i mitt huvud, eller så måste jag göra det ett visst antal gånger innan jag kan släppa det. Det är just därför jag skriver ner dem så dem försvinner. Det hjälper, så jag behöver inte direkt hjälp för dem.

Tur att man också har träningen. Dansen, eller att kunna gå ut o springa. Ska börja göra det oftare, som jag sagt.   

//Anonym.

Hej!

Wow, alltså helt otroligt. Såg igår på en film som var sjukt berörande. Alltså, jag... Wow. 

Jag brukar oftast inte gilla dramafilmer, men alltså den här var helt otrolig. 

(Vart tusan har du, kära film, varit hela mitt liv?)

Okej, de lät lite väl... Därför strök jag över det... Men alltså, wow. Jag grät av den, trots att det inte kanske är den mest sorgliga film jag sätt, eller trots att huvudpersonen inte tagit dem bästa besluten. 

Se den, se den, se den! Annars missar du någonting bra!   

Alltså, den berör en på ett annorlunda sätt. 

Handling:

Filmen handlar om en kille, så kallad Trevor. Han har blivit väldigt utsatt för mobbning, en lång tid, och det har gått så långt att han hotar att spränga skolans fotbollslag i luften. Men en sak han har passion för är teater. Och hans räddning blir dramaläraren Mr. Duncan. Han erbjuder Trevor den manliga huvudrollen i en skolpjäl, den så kallade "Bang, Bang... You're dead". Först ser han detta som att, om han accepterar rollen, så kommer han bli ännu mer mobbad. Men om de kanske lyckas med pjäsen, så kanske Trevor får göra sin röst hörd, om inte, ja då kommer det inte hända - och det kan bli utlösaren till en mänsklig bomb. 

Om jag skulle vara en sådan poängssättare på filmer, så skulle jag gett denna film, från 1 till 10:

9,9. Alltså den enda 0,1 procenten som inte fanns där, var för att han faktiskt nästan skulle göra någonting jag är väldigt emot, som har med våld att göra.

Se filmen så förstår ni... 

//Anonym

  Här är själva huvudrollen då. Han är sjukt bra! Spelar sjukt bra också. Ben Foster. Sh*t... Han är för tusan 34 år nu!

SE DEN!

Hej igen!

Kände bara också för att skriva att så mycket bra i mitt liv har räddat mig. Inte bara kompisar (utanför skolan), utan även dansen och att känna att man kan skriva av sig! 

Min passion för dans har alltid funnits där, och när jag hör musik vill min kropp bara röra på sig till rytmen.

Det är en passion som jag förhoppningsvis alltid kommer att ha kvar. En dansstil jag verkligen fastnat för är streetdance!  

Jag älskar streetdance!   

Det ger mig liv och glädje i kroppen, (fastän jag fick ångestattack idag när jag dansade). Men att kunna skaka av sig allting, det är det som gör mig glad. Och i dansen får jag chansen att göra det, och det bästa är när man kan dela den glädjen med andra. 

 En sak till som verkligen har gjort mitt liv bättre, det är att skriva. Oavsett vad det är, noveller, dikter eller andra texter, så har det verkligen gjort mig gladare. Jag har fått släppa av mig allting, min extra vikt jag får på kroppen pga. oro eller ångest. Och det ger mig liv och glädje. När jag mått som sämst har jag låtit mina tankar (negativa eller positiva), tagit över för stunden så jag kan skriva ner allt jag skriver och sen glömma det. 

Som min idrottslärare sa, om man skriver av sig så kan man glömma det problemet, och börjar man tänka på det igen, ja då är det bara att läsa igenom anteckningarna igen och säga till sig själv att, "Nej, nu är det nedskrivet och nu kan jag gå vidare. Jag ska inte leva i det förflutna." 

Just när jag fick höra den meningen, ja det var då jag kände att, ja det är exakt så det är. 

Ville bara säga det! Ha det så bra allihopa.   

 Visste inte att Patrick Swayze hade en sådan passion ör dansen. Otroligt! (Fan av honom) :P

Hej!

Idag tänkte jag skriva om någonting jag nyss kände jag gick igenom, IGEN, ångestattack.

Alltså det är så många gånger jag fått det nu, och jag är ändå ännu ung. Det är så jobbigt, jag känner mig helt matt. Har druckit lite vatten, tagit det lugnt och tänkte skriva av mig här.

Om ni inte haft ångestattack så vet ni inte vad jag menar, men alltså... Det är bara som att allt sköljer sig över en, allt i ett. Den senaste veckan har varit både bra och dålig. I fredags var den hemsk, men nu har det blivit lite bättre.

Alltså, det är så att jag försöker varje dag att ta mig an allting som gått åt skogen, och få reda på varför det blivit som det blivit, men det är svårt. Att sitta här och vara på gränsen till något, jag vet inte vad, det är inte kul. Känslorna är många inombords och det är just därför som jag får ångest. Jag känner lycka, hat, sorg, allt i ett. Just nu känner jag mig så svag i hela kroppen. Jag vill bara lämna mig över till någon som kan ta hand om allt skit som just nu händer, men det går inte. Det kommer bli bättre, det vet jag. Men för tillfället är det jobbigt.

Har ni någonsin känt känslan när allting bara kraschar inom dig? Man är glad och ledsen på samma gång. Det enda jag vill ha en åtminstone en vän i skolan som inte, efter ett lov borta, kommer och inte ens pratar med en. Jag vill ha en som faktiskt förstår, eller som försöker förstå vad jag menar med vissa saker.

Ibland vill jag, i skolans matsal när jag sitter ensam, bara skrika ut. För att jag ser hur många elever sitter ensamma varje dag, jätte ofta och jätte länge. Det är sjukt! Jag försöker att se varje gång någonting sådant händer,  och jag vet att jag inte är bäst på att se när andra lider heller, och jag erkänner det. 

Men när jag är svag, eller ensam, så är det svårt för mig att gå fram till någon som sitter ensam på kanske lunchen eller i kafeterian. När jag känner mig starkare och har bättre självförtroende, ja då vill jag mer än gärna sätta mig hos någon som jag ser är ensam. 

Förstår ni vad jag menar? Det är som en ond jävla cirkel. Just nu känner jag att det blir svårt att andas ibland, jag känner ett illamående som egentligen inte finns, som egentligen inte är någonting. Jag känner en tyngd i mitt hjärta som jag bara vill ska försvinna. Hela min kropp blir skakig och jag vet inte vart jag ska vända mig. 

Typ såhär känns ångest. 

ÅNGEST ÄR NÅGONTING MAN INTE KAN DIREKT HINDRA KOMMA NÄR DEN FAKTISKT KOMMER, MEN MAN KAN GÖRA NÅGONTING ÅT DEN SÅ ATT DEN KAN FÖRSVINNA ELLER BLI MINDRE JOBBIG. Jag menar inte att man inte kan förhindra själva ångestattacken, för om man tar det lugnt och tar tag i situationen så kan man förhindra den, men om man knappast kan ta kontroll längre så blir det svårt.

Ja, jag ville bara skriva av mig med gråten i halsgropen och med min jävla stressmage som jag fått från min mors sida.

//Anonym person.

(Btw, vet att jag har skrivit som tusan om ångest flera gånger men när den väl kommer vill jag bara skriva av mig den. Kunde knappt dansa klart idag innan jag kände att det blev helt snurrigt.)

(Bilden har ingenting att göra med min text men tyckte bara att den var grym och en motivation!)   

Hej!

Idag så är det onsdag, härligt, en rätt så kort dag idag på skolan/arbetet/annat! Okej, kommer inte klara att jämföra sådär just när det gäller vad jag håller på med, om det är skola, arbete eller annat. För i mina texter kommer det nog märkas att jag går i skolan. Men då behöver jag ju inte nämna om det är grundskola, gymnasium eller högskola/universitet... Hint: Det är inte grundskolan.

Anledning till att jag inte skriver min ålder, namn eller annat, är för att jag tror att kreativitet inte har med ålder att göra, och att vi måste sluta tänka på detta sättet. Man kan vara 17 år och skriva som en 35-åring eller så kan man vara 35 år och skriva som en 17-åring. Hoppas ni förstår vad jag menar! 

Alltför ofta har jag hört att ens betyg i skolan, eller att ens ålder har med hur duktig man är att göra, men så behöver det inte alltid vara heller.

Det jag ville komma fram till nu i alla fall, som är relaterat med rubriken är... Ja, det har gått 1 vecka av lovet, inte mer. Innan lovet hade jag många kompisar. Under lovet kunde jag inte ha kontakt med någon av dem direkt, en diskuterade jag lite religion med och lärde mig mycket, men nu förtiden kan man inte diskutera utan att vissa ska bli sura. Jag tar seriöst inte illa upp på något sätt. Men undrar om denna person, låt oss kalla personen hen, jag undrar om hen tog illa upp eller vart sur. För hen och jag tog inte upp personliga saker, men religion är personligt för många. 

Jag respekterar allas tro och religion och gör vad jag kan för att folk ska få rätten till att utöva den om jag behöver, men nu när jag kom tillbaka till skolan så sa vi bara hej till varandra sen har inget mer hänt. De andra kompisarna är likadana. Vad är det nu då? 

Det var ett lov på cirka 1 vecka, lite mer bara. 1 vecka och 2 dagar. Jag hade fullt upp med uppgifter som skulle in, eller åka till min syster som jag inte träffat så ofta på ett tag, plus träffa kompisar som jag inte heller har chansen till att träffa så ofta. Men vad är problemet? Jag förstår inte.

Hoppas jag verkligen inte låter som en typiskt tonårstjej nu, för det vill jag inte. 

//Anonym.

Hej!

Eftersom klockan är 23:06 och jag inte har lust att skriva ett jätte långt inlägg eller ett inlägg med många argument som kanske ses som bra/dåliga, så tänker jag bara skriva en rubrik och så får ni kommentera vad ni tycker om den!   

Godnatt och vi hörs!

//Anonym.

Hej!

Tänker säga så som Otto Frank (Anne Franks far) sa:

"Man tror att man känner sitt barn väl, men egentligen gör man inte det. Det finns så mycket som barn döljer, och det är dem bra på. Mitt råd är: Prata med ditt barn ofta om hur han/hon mår."

Ja, något i den stilen sa han. Han har så rätt. Vissa vuxna tror att dem känner sitt/sina barn så bra, men om inte ni har öppna konversationer om precis allt, så finns chansen att ni inte känner era barn på djupet. Som i Anne Franks dagbok skriver Anne väldigt mycket om hur hon ser omvärlden, hur hon ser sig själv i den, puberteten, drömmar, hopp, framtid. Men också hur hon känner att hon inte exakt är den seriösa människan hon vill vara. Hon känner att hon är rädd för att folk ska se hennes mest seriösa sida som något dåligt, trots att den också är en vis sida med djupa tankar. Så här är många barn/ungdomar. 

Man har sina stunder då man inte vill ta någonting på allvar, att man skämtar och vill ses som rolig. Men ibland vill man också vara seriös, visa att man har en allvarig sida som förstår så mycket som händer i världen.

Min dröm är att bli politiker, och även om jag älskar politik så försöker jag att vara rolig också, ha en oseriös sida som mina vänner känner till, och som dem gillar. Jag må låta jätte ung nu i det sättet jag skriver om min dröm, men så "ung" är jag inte. Att kunna påverka världen eller Sverige, välfärden, skatterna, jobben, ja allt de där, de är min dröm. Att kunna försöka skapa ett samhälle som på någorlunda sätt gynnar de flesta. Visst kanske inte alla kan ha det exakt lika bra, men min dröm är att minska fattigdomen, hemlösheten i Sverige. Och det går inte igenom att förbjuda tiggeriet, som en Facebook grupp strävat efter. Om man förbjuder tiggeriet så försöker man ju bara skjussa bort tiggarna så man inte behöver se fattigdomen med egna ögon, för sitt egna bästa. Men jag tycker att man istället ska göra någonting åt fattigdomen och hjälpa de som är utsatta, inte igenom att förbjuda tiggeriet, för den visar en verklighet många behöver se. Det finns dem som inte har det lika bra som oss. Alla har inte en iPhone 6, mat på bordet varje dag eller ett tak över huvudet

Så med det sagt så ville jag bara säga det, att ja, för de första känner man kanske inte sitt barn riktigt, men de som klagar på att de "har de så dåligt" när de faktiskt har det jätte bra, dem ska sluta klaga. 

För det andra, om man tror att man kommer ha det förjävligt hela livet, så är det inte kul. Det finns lösningar till i princip allt, och smärta för stunden är inte smärta hela livet. (Även om de du går igenom och den smärta du känner varar i flera år så blir det ändå bättre tillslut), och nu menar jag då ens psykiska mående. 

Som Måns Zelmerlöw i låten "Heroes" sjunger:

"We're dancing with the demons in our minds", och ja, livet är lite så. Vi kanske kommer leva med en del smärta, men man får lära sig att leva med den och hur man kan förminska den. Man liksom "dansar" med demonerna inom sig, ibland går det dåligt, ibland går det bra.

Ja, det var väll det jag ville säga nu. Ha det bra och hoppas inte inlägget vart för svårfattat eller lät som om jag försökt skriva om 100 olika saker samtidigt!   

Glöm inte, det är ditt val om du vill att de dåliga ska ta över eller om du vill att de goda ska ta över. Du bestämmer över DITT liv.   

//Anonym.