Hej!

Tänker säga så som Otto Frank (Anne Franks far) sa:

"Man tror att man känner sitt barn väl, men egentligen gör man inte det. Det finns så mycket som barn döljer, och det är dem bra på. Mitt råd är: Prata med ditt barn ofta om hur han/hon mår."

Ja, något i den stilen sa han. Han har så rätt. Vissa vuxna tror att dem känner sitt/sina barn så bra, men om inte ni har öppna konversationer om precis allt, så finns chansen att ni inte känner era barn på djupet. Som i Anne Franks dagbok skriver Anne väldigt mycket om hur hon ser omvärlden, hur hon ser sig själv i den, puberteten, drömmar, hopp, framtid. Men också hur hon känner att hon inte exakt är den seriösa människan hon vill vara. Hon känner att hon är rädd för att folk ska se hennes mest seriösa sida som något dåligt, trots att den också är en vis sida med djupa tankar. Så här är många barn/ungdomar. 

Man har sina stunder då man inte vill ta någonting på allvar, att man skämtar och vill ses som rolig. Men ibland vill man också vara seriös, visa att man har en allvarig sida som förstår så mycket som händer i världen.

Min dröm är att bli politiker, och även om jag älskar politik så försöker jag att vara rolig också, ha en oseriös sida som mina vänner känner till, och som dem gillar. Jag må låta jätte ung nu i det sättet jag skriver om min dröm, men så "ung" är jag inte. Att kunna påverka världen eller Sverige, välfärden, skatterna, jobben, ja allt de där, de är min dröm. Att kunna försöka skapa ett samhälle som på någorlunda sätt gynnar de flesta. Visst kanske inte alla kan ha det exakt lika bra, men min dröm är att minska fattigdomen, hemlösheten i Sverige. Och det går inte igenom att förbjuda tiggeriet, som en Facebook grupp strävat efter. Om man förbjuder tiggeriet så försöker man ju bara skjussa bort tiggarna så man inte behöver se fattigdomen med egna ögon, för sitt egna bästa. Men jag tycker att man istället ska göra någonting åt fattigdomen och hjälpa de som är utsatta, inte igenom att förbjuda tiggeriet, för den visar en verklighet många behöver se. Det finns dem som inte har det lika bra som oss. Alla har inte en iPhone 6, mat på bordet varje dag eller ett tak över huvudet

Så med det sagt så ville jag bara säga det, att ja, för de första känner man kanske inte sitt barn riktigt, men de som klagar på att de "har de så dåligt" när de faktiskt har det jätte bra, dem ska sluta klaga. 

För det andra, om man tror att man kommer ha det förjävligt hela livet, så är det inte kul. Det finns lösningar till i princip allt, och smärta för stunden är inte smärta hela livet. (Även om de du går igenom och den smärta du känner varar i flera år så blir det ändå bättre tillslut), och nu menar jag då ens psykiska mående. 

Som Måns Zelmerlöw i låten "Heroes" sjunger:

"We're dancing with the demons in our minds", och ja, livet är lite så. Vi kanske kommer leva med en del smärta, men man får lära sig att leva med den och hur man kan förminska den. Man liksom "dansar" med demonerna inom sig, ibland går det dåligt, ibland går det bra.

Ja, det var väll det jag ville säga nu. Ha det bra och hoppas inte inlägget vart för svårfattat eller lät som om jag försökt skriva om 100 olika saker samtidigt!   

Glöm inte, det är ditt val om du vill att de dåliga ska ta över eller om du vill att de goda ska ta över. Du bestämmer över DITT liv.   

//Anonym.