Jag är trött på folk som säger att allt är ett elände men sedan inte gör något för att det ska bli bättre

Jag är trött på att man knappt kan lita på någon nu för tiden, inte ens sin egna familj

Visst är det så att barn hör saker från de vuxna och berättar till andra, så jag kan inte klandra dem på det sättet

För barn observerar mycket, ser mycket, dom ser och hör faktiskt det mesta

Så kanske man kan lita lite grann på sin familj ändå, för det är inte dem som är dåliga eller onda

Jag är trött på när folk klagar på att de inte fått den nyaste telefonen 

särskilt när det finns folk som svälter i andra delar av världen

Jag är trött på att dom som mår dåligt i samhället ska ses som en börda eller som negativa

för inte alltid är det så

Jag är även trött på att vissa vill förbjuda fattigdom ute på gatorna så de kan gå förbi och inte känna sig dåliga till mods när de ser fattigdom, tiggare m.m

Jag är trött på att se 5 åringar i dagens samhälle med iPads och telefoner och att sedan tänka att de inte säkert kommer leka som vi gjorde förut ute 

Jag är helt enkelt trött, på mycket.

Men också pigg på mycket

Så som:

Vi har blivit bättre på att återvinna, så miljön påverkas inte lika negativt av vårt brukande av varor m.m

Jag är pigg på att våra möjligheter till att påverka världen har blivit bättre och mer "möjliga"

Jag är pigg på att vi har möjligheter till nyheter på kicken och kan hjälpa till att förändra på ett annat sätt

Jag är pigg på att vi har tillgång till utbildning så enkelt, på internet eller i ett bibliotek nära oss

Jag är pigg på att det finns flera som ser världen som mig, och som vill förändra

Trots att de växt upp med mycket

I en helt ny värld med helt nya grejer.

Den positiva sidan må se mindre ut än den negativa, men det går ju att förändra. Tog inte med allt jag tänkte på, men mycket.

//Anonym Person.

Hej!

Vill säga det, att jag har tröttnat så mycket på hur folk överdramatiserar allting. Mina föräldrar t.ex., ja jag bor med dom. Strunt i om jag bor med dom eller inte, inte de som är poängen. Men i alla fall, vi har planerat en resa till Turkiet och pratade om det. Då började dom argumentera om massor med saker, min mor vill ju göra om köket hemma hos oss, fast vi sagt att om resan inte kostar mycket så kan vi göra både och. Min far är speciell, ja, men han är inte ond. Inte min mor heller. Men ändå ska dom bråka om så löjliga saker!!!!

Såna saker inte ens jag skulle bråka om. Jag snackar om hur vi ska kolla hotell, hur man kan jämföra priser och så på internet - perfekt, right? 

Min mor tror då att jag gaddar upp mig mot henne för någon anledning. Ursäkta mig om jag säger det här, men deras "bråk" eller vad f*n man ska kalla det, ska ju inte gå ut över någon annan. Visst, jag förstår att om man är sur kan man väldigt lätt bli sur på dom runtomkring en, även om hen inte menar att bli sur. Ilskan kan lätt ta över.

Men det är sååååå löjligt!!!!! 

Ville bara skriva av mig det, för ibland känns de som om dom ska bråka om så löjliga saker och verkligen bråka djupt, sen vara halvt sura på varandra i typ något dygn eller så. Ja, det kanske var något mer i det hela som dom bråkade om, jag hörde bara litegrann (fast dom trodde väll att jag inte hörde någonting). 

Nej ska försöka kontrollera mina känslor just nu så åtminstone någon gör det.

Ses!   

//Anonym.

1. It's not what's in a kid's backpack that makes him dangerous, it's what's in his heart.

2. Sometimes I hate living, but i'm too afraid to die.

Alltså, första är faktiskt sann. Andra stämmer inte riktigt in på mitt liv, inte första heller, men andra har man känt förut. Tycker om dessa citat så tänkte skriva ut dem på bloggen.   

//Anonym.

I've went through many fights and losses in my life. So many thing that has made me feel weak at first.Bullying, loss of an family member, epilepsy and a lot of other things, unfortunately. I sure do not have epilepsy now, because I took a medicine and the diagnose grew out of my body, so that's a good thing. As Eminem says in his song "Till' I collapse":

" 'Cause sometimes you just feel tired, feel weak, and when you feel weak, you feel like you wanna just give up. But you gotta' find that inner strength and pull that shit out of you, and get that motivation to not give up, and not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse."   

//Anonym.

Hej! Jag tänker inte låta några betyg dra ner mig.  Skolans betyg och vilket betyg man får är inte allt i livet.   

Men alltför ofta får skolan oss att tänka på det sättet. Men gissa vad? Så är det inte bara.

Visst, med bra betyg kan man komma riktigt långt, men om man vill kan man göra det utan de bästa betygen också.

Prestera så bra du kan och så mycket du orkar. Vi är inte övernaturliga robotar som klarar av att göra massor med saker samtidigt. T.ex jag tog tid att skriva två rapporter, och det tog tid och energi. Försökte verkligen och skrev texter som var bra. T.om min bror som är lärare tyckte det. Men ändå vart betyget inte så bra på ena rapporten. Snacka om att man ibland inte orkar.

Om man får typ på ett nationellt prov med 3 delar detta betyg: A A E, eller A,C,A eller A,B,B, ja, då kan de sluta upp med att man får något annat betyg. Nu, får man A A E bör man få A, men ibland kan ett eller två A och ett E landa på ett C eller D. Jag vet, sjukt. När man får A,B,B Får man B, så kanske inte bästa exemplet. Men ja, ni förstår hoppas jag.

Ville bara säga det, haha! Vad tycker du?    

Nu ska jag seriöst sova, klockan är 23:39.

//Anonym.

Hej igen! Många inlägg ikväll. Men har fått ett såndant där blogg "kick" eller vad man ska säga. 

Ta inte rubriken fel, menar inte att alla ungdomar är otacksamma eller så. 

Men såhär är det, jag är fortfarande en ungdom ändå. Ibland säger man att man inte blir vuxen förrän man är 25 år, och det kan ändå stämma, för inte alltid när man  är 18 år så har man allting under kontroll. Finns självklart undantag, absolut. Fast ibland när jag går i min skola så hör man ibland hur folk klagar på vissa saker. Jag tycker såhär:

Okej, du är en tonåring, och alla tonåringar går igenom olika slags faser i livet. Bra och dåliga. Okej, du kanske inte är fokuserad på hela världen, vad vet jag. Men det finns dem som har det mycket värre. Som inte har någonting. Du kanske älskar din iPhone och värderar den högt. Eller tar den för givet, vad vet jag? Vissa säger att de inte kan leva utan tekniken vi har idag. Men vi gjorde det förut, när vi var yngre. Förresten så finns det många som inte har tillgång till den information vi har, det finns dem som svälter där ute i världen, varje dag. Finns dem som drömmer om att ha det som du tar förgivet varje dag. T.ex rent vatten, tak över huvudet, medicin om du är sjuk.

Ja, har nog nämnt det här några gånger på bloggen. Förut var jag en sån som kunde bli lite sur om jag inte fick vad jag ville ha. Men nu har jag växt upp. Visst, det kanske inte är kul om man inte har råd med en supersnygg tröja man ser i någon butik. Då försöker jag bita ihop och tänka på hur jag egentligen har det. Jag har massor med kläder hemma som är snygga. Alla är inte från det "senaste modet", men det spelar ingen roll.

Och så är det så att ja, mitt liv har inte alltid varit enkelt, och tankesättet "Det finns dem som har det värre" när det gäller någonting psykiskt är inte alltid heller någonting som hjälper att tänka på. 

Men det jag egentligen ville säga med inlägget är att, visste ni att innan all teknik, ungefär på 40-50 talet, och senare, fram till 90-20 talet, så var ungdomarnas hälsa bättre än nu. Jag skyller verkligen inte på tekniken och allt vi har nu, men jag säger nå det, vi mår nästan bättre utan all uppkoppling. Vi behöver inte känna behovet av att hålla oss uppdaterade på allting.

Så var tacksam för allt, även om du har allt du önskar, var glad över maten på bordet varje dag, kläderna i din garderob osv. 

Ha det bra!   

        Pooh är vis han! :)

Hej igen! 

Jo, tänkte prata om en sak som är sjukt jobbigt ibland. Om jag ser eller läser någonting, äckligt eller inte, roligt eller tråkigt, ja vad som helst, så fastnar det på hjärnan jätte lätt. Alltså, läste nyss om en fakta typ om bläckfiskar och någonting sånt, och jag kan fortfarande inte sluta tänka på det, haha kanske låter jätte konstigt eller jätte random att jag skriver om något sådant. Men det kan innebära jobbiga bilder också. Nej, jag har verkligen inte ett fotografiskt minne... Långt ifrån faktiskt haha!    

Nej men vissa bilder och fakta kan bara komma upp sådär och antingen äckla mig eller inte. Oftast är det någonting äckligt som kommer upp i min hjärna - thank you very much brain.

Dock har jag inget bra lokalsinne eller andra saker, bara ibland kan jag ha ett bra lokalsinne. Men seriöst, verkligen inte. xD

T.ex gamla minnen som antingen är bra eller dåliga kommer upp och antingen gör min dag bättre eller sämre. Jätte roligt verkligen... Nej, eller jo om det är något bra som poppar upp så! 

Ni kanske undrar om jag går på droger eller någonting, men nej det gör jag inte.

Har ni vart med om något sådant nån gång? Det är i alla fall inte onormalt. Man är bara människa ändå trots alla diagnoser, sjukdomar, syndrom osv. 

//Anonym.

Hej!

Det är inte ofta jag uppdaterar bloggen, och det vet jag. Men ibland har jag inte lust att skriva om saker och så kanske dem är helt ointressanta för mig eller för er läsare. 

Men en sak jag känner att jag måste skriva om är någonting som hände för ungefär en halv vecka sen. Fick en jobbig ångestattack. Alltså, superjobbig. Och det var inte bara liksom så att den gick över efter någon minut och inte var så tuff. Nej, det tog en lång tid innan den gick över, kanske 10-15 minuter. Kände hur allting bara kom. Alltså som om allting var helt värdelöst. Kändes som om att jag bara var ett stort konstigt monster eller något. Vet inte hur jag ska förklara, men det var riktigt jobbigt. Mådde skit ett tag efteråt. Kändes som om ingenting skulle förändras i mitt liv, eller som om allting skulle förändras, men till det sämre. Som tur är, så är det ju inte så. Men det var väldigt jobbigt. Kändes som om man hade en extra tyngd på sina axlar, utan att kunna förklara för någon hur det kändes. Som om jag inte betydde något kändes det som. Vet att jag betyder något för folk, många eller få, spelar ingen roll, för har folk som älskar mig för den jag är. Men det var verkligen jobbigt. Kommer inte kunna förklara närmare, men det var som om mitt hjärta inte hängde med i allt som hänt och bara vart tyngre. Som om att jag fick bära allting jag gått igenom på mina axlar i just den stunden. Väldigt jobbigt. Sen vart det inte så kul när jag kom till min syster heller, kände mig lite låg där med. Och tänkte att jag inte skulle orka stanna där hela natten. Men gjorde det. Dock så åkte jag hem nästa dag, alltså idag.   

Mår bättre nu dock, men det är fortfarande jobbigt. Med det mesta. Att gå till skolan varje dag och bara veta att det förmodligen inte blir direkt bättre denna dag heller. Jovisst, jag tänker oftast inte så, för jag vet att om man tänker negativt så kommer man ingenvart, men samtidigt så blir det ibland så att ens negativa tar över. Då tänker jag att, wow, kommer det alltid att vara såhär? Passar jag inte in med någon eller några personer eller? Kommer folk fortsätta att knappast se mig? Men dem som ser mig visar det knappast. 

Förutom några underbara elever i parallelklassen som pratar med mig och gärna vill att jag går med dem till lunchen någon gång om vi har rast samtidigt, eller som kan prata med mig och bara vara allmänt snälla. 

Okej ska inte fortsätta skriva mer nu, men i alla fall, kommentera gärna saker man kanske kan skriva om! Inte alltid jag vet vad jag ska blogga om. 

Och kom ihåg, du är inte ensam! Ta hand om dig själv!    

//Anonym.