Hej igen! 

Vet att jag skrev lite i mitt första inlägg på bloggen om tvångstankar, men vill berätta hur det verkligen känns, eller åtminstone försöka ge er som inte har det en inblick på hur det känns. Det är som sagt någonting man kan göra sig av med igenom terapi eller annat. Men eftersom mina tvångstankar inte kommer lika ofta som förut och nästan är borta så gissar jag att mitt skrivande har hjälpt och att jag nödvändigtvis inte behöver gå till någon pga. detta.

Alla har olika tvångstankar. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att du "måste" t.ex kolla dörren ett visst antal gånger för att säkerställa dig om att den verkligen är låst. Det kan även vara tankar som kommer trots att du inte vill det. Eller som du inte riktigt kan kontrollera. Så är det när det gäller mig. Det är tankar som kommer när jag inte vill det, eller bilder som poppar upp i huvudet när jag inte vill. Detta händer inte så ofta, men när det händer är det lite jobbigt. Inte jätte super jobbigt, men jobbigt är det absolut. Ibland upprepas vissa meningar i mitt huvud, eller så måste jag göra det ett visst antal gånger innan jag kan släppa det. Det är just därför jag skriver ner dem så dem försvinner. Det hjälper, så jag behöver inte direkt hjälp för dem.

Tur att man också har träningen. Dansen, eller att kunna gå ut o springa. Ska börja göra det oftare, som jag sagt.   

//Anonym.