Hej!

Tänker säga så som Otto Frank (Anne Franks far) sa:

"Man tror att man känner sitt barn väl, men egentligen gör man inte det. Det finns så mycket som barn döljer, och det är dem bra på. Mitt råd är: Prata med ditt barn ofta om hur han/hon mår."

Ja, något i den stilen sa han. Han har så rätt. Vissa vuxna tror att dem känner sitt/sina barn så bra, men om inte ni har öppna konversationer om precis allt, så finns chansen att ni inte känner era barn på djupet. Som i Anne Franks dagbok skriver Anne väldigt mycket om hur hon ser omvärlden, hur hon ser sig själv i den, puberteten, drömmar, hopp, framtid. Men också hur hon känner att hon inte exakt är den seriösa människan hon vill vara. Hon känner att hon är rädd för att folk ska se hennes mest seriösa sida som något dåligt, trots att den också är en vis sida med djupa tankar. Så här är många barn/ungdomar. 

Man har sina stunder då man inte vill ta någonting på allvar, att man skämtar och vill ses som rolig. Men ibland vill man också vara seriös, visa att man har en allvarig sida som förstår så mycket som händer i världen.

Min dröm är att bli politiker, och även om jag älskar politik så försöker jag att vara rolig också, ha en oseriös sida som mina vänner känner till, och som dem gillar. Jag må låta jätte ung nu i det sättet jag skriver om min dröm, men så "ung" är jag inte. Att kunna påverka världen eller Sverige, välfärden, skatterna, jobben, ja allt de där, de är min dröm. Att kunna försöka skapa ett samhälle som på någorlunda sätt gynnar de flesta. Visst kanske inte alla kan ha det exakt lika bra, men min dröm är att minska fattigdomen, hemlösheten i Sverige. Och det går inte igenom att förbjuda tiggeriet, som en Facebook grupp strävat efter. Om man förbjuder tiggeriet så försöker man ju bara skjussa bort tiggarna så man inte behöver se fattigdomen med egna ögon, för sitt egna bästa. Men jag tycker att man istället ska göra någonting åt fattigdomen och hjälpa de som är utsatta, inte igenom att förbjuda tiggeriet, för den visar en verklighet många behöver se. Det finns dem som inte har det lika bra som oss. Alla har inte en iPhone 6, mat på bordet varje dag eller ett tak över huvudet

Så med det sagt så ville jag bara säga det, att ja, för de första känner man kanske inte sitt barn riktigt, men de som klagar på att de "har de så dåligt" när de faktiskt har det jätte bra, dem ska sluta klaga. 

För det andra, om man tror att man kommer ha det förjävligt hela livet, så är det inte kul. Det finns lösningar till i princip allt, och smärta för stunden är inte smärta hela livet. (Även om de du går igenom och den smärta du känner varar i flera år så blir det ändå bättre tillslut), och nu menar jag då ens psykiska mående. 

Som Måns Zelmerlöw i låten "Heroes" sjunger:

"We're dancing with the demons in our minds", och ja, livet är lite så. Vi kanske kommer leva med en del smärta, men man får lära sig att leva med den och hur man kan förminska den. Man liksom "dansar" med demonerna inom sig, ibland går det dåligt, ibland går det bra.

Ja, det var väll det jag ville säga nu. Ha det bra och hoppas inte inlägget vart för svårfattat eller lät som om jag försökt skriva om 100 olika saker samtidigt!   

Glöm inte, det är ditt val om du vill att de dåliga ska ta över eller om du vill att de goda ska ta över. Du bestämmer över DITT liv.   

//Anonym.

Hej, har nyss kollat på en väldigt givande debatt mellan en ateist och en teist. Nu, vissa tänker att det är slöseri med tid, men man lär sig mycket av det. Och här är lite av det jag lärt mig:

Ibland behöver man inte ha den bästa åsikten, men det är hur man framför den som den utgör hur bra och stark, trovärdig den är. Den kristna i debatten pratar kraftfullt för att få folk att gå med på hans sida. Men alltså, utan forskningen eller utan att forskare skulle börjar utforska andra delar av universum så skulle vi inte veta så mycket om den. Och vissa eller många kristna tycker att bara vi bör tänka på det som händer eller har hänt på jorden och de vill att vi ska minska vårt tänkande kring liv på andra ställen än bara jorden, andra planeter. Medans forskningen hittat nya planeter det möjligtvis kan finnas liv på. Det är bra med kristendomen, för vissa som inte har moral utanför religionen. Men vad är moral då egentligen? Detta är en bra fråga att fråga till den som är kristen eller har en annan religion. Tyck hur mycket du vill att det är helt värdelöst att argumentera om detta, eller att det är onödigt att lyssna på dessa väldigt långa debatterna, men jag tycker att det är givande och man lär sig så mycket av dem. Nya argument, nya vyer.   

Exempel på meningar som nämndes från ateisten och teisten:

"If you know the future, if a god knows the future, (we're talking about his own actions now), if God knows what he's going to choose for lunch tomorrow at 12 PM, then he's powerless to change that. The future is fixed, that puts limits on his omnipitens, so something's got to give. God can be at personal willing with free will, who's not omnicent, or he's keeping an omnicent beeing who doesn't have free will. Somethings got to give, it's like arguing for the existence of a married bachelore." - Dan Barkers. 

//Anonym.

"Och den tredje dagen så skall han återuppstå." - Bibeln.

Eller något sådant... Förresten, hejsan allihopa! Ja, detta var ju en bra start på ett inlägg. En sak som jag såg idag, lite roligt faktiskt. Det finns en Jesusfestival. Ja, ni kanske redan visste det, men det gjorde inte jag. Som ni vet så är det så att i denna bloggen tänker jag skriva mina djupaste tankar, om det mesta. 

Förresten, innan jag börjar, denna röda färg stör mig väldigt mycket, ska nog ändra till en annan färg, hehe.    Kanske blått, vi får se.

Men för att återkomma till det jag skulle vilja prata om, Jesusfestivalen, påsken och ja, lite annat. 

Jesusfestivalen är en festival då under påsken, som varar i 3 dagar, för att hedra att Jesus offrade sitt liv för oss människor. För att han korsfästes och återuppstod från det döda efter ett visst antal dagar. Woooho, bra kille de där va. Dog för våra synder och allt.... Eller?...

Hm... Ja, men vissa människor firar detta och allt de andra som står i bibeln. Typ:

"Om din högra hand förleder dig, skär dig då av den. Eller om ditt högra öga förleder dig, dra då ut det." 

Absolut, varför inte.    Nej, men det jag vill poängtera är att den är helt galen! Säger åt oss vad som är rätt och fel, säger åt oss vad vi får göra eller inte. Den kontrollerar våra tankar, våra tankesätt. Samma sak gäller koranen och andra heliga texter. Den säger helt enkelt åt oss hur vi ska leva våra liv, om man nu väljer att följa någon "helig text". Den är inte så helig när Gud väljer att slänga folk i helvetet, eller när man säger åt folk att skära av kroppsdelar om man syndar eller känner att en del av ens kropp är påväg att göra det...

Fullt friskt, absolutely... Sen så är det så att forksning erbjuder otroliga bevis eller syner, medan religonen gör tvärtom. De kan inte tänka utanför sina ramar, men det kan forskning, och det gör forkningen. Ändå säger vissa emot det. Bibeln säger även att jorden är 6000 år gammal, och det stämmer ju inte. Nej, men ibland så argumenterar Bibeln emot sig själv också. Slå upp en vers, läs resten av boken, och tillslut har många andra verser argumenterat emot just den versen. 

Gud, kan du bestämma dig? xD     Tydligen inte, men det är okej. För du har miljardtals som följer dig, eller som åtminstone är "registrerade" i kyrkan. Alla är inte anhängare, men många är det. 

Nu undrar ni säkert hur jag ens orkar att sitta här och skriva allt det här? Jo, men jag har tröttnat på vissa moral och regler religionen har, eller vissa religioner har. Och att bara sitta och titta på när många krigar för religiösa marker eller när vissa konverterar sina barn till sina religioner utan att de får chansen att vidga sina vyer eller ens chansen att tänka själv. 

Det ska vara ett val för alla, och självklart tycker jag att alla ska ha sin rätt till sin religion, oavsett hur dålig den må låta, men man ska inte tvinga på någon en religion, särskilt inte på någon ung, ett barn. 

Sen ska inte en religion diskriminera en speciell person eller folkgrupp, t.ex homosexuella, judar, muslimer, eller andra. För då bör man seriöst ta ett titt på den religionen.

Så många oskyldiga människor som dött i religionens namn... Homosexuella som kunde blivit något helt otroligt. Eller annat.

Förintelsen har INTE MED RELIGION ATT GÖRA. Utan det har med psykiskt störda personer som Hitler att göra. Om inte han funnits kanske inte det hänt. Men alltför många tar upp denna anledning, och det är bara kallblodigt. Det kommer jag INTE att göra, och det kommer jag ALDRIG att göra. 

Men för att avsluta det hela, jag är en ateist, men jag är öppenvidgad. Om någon bevisar att det finns en Gud, och har bevis mer än Bibeln, så bra. Men för stunden så vinner forskningen och religionen förlorar argumenten om huruvida Gud finns eller inte.

Oavsett vilken religion du har respekterar jag dig om du respekterar mig.   

//Anonym.

   Så jäkla cool människa, han är en inspiration till mig faktiskt, trots vissa råa skämt i Family Guy, American Dad och andra serier eller filmer.

Hej, och hoppas ni har en bra påskhelg! Vet att jag inte uppdaterar ofta, nu ska jag fixa min bloggdesign, sen ska jag göra en till uppdatering. Håll er uppdaterade, både designen och uppdateringen kommer idag och förstår helt om vissa inte läser min blogg så ofta, för uppdaterar inte alltid så ofta som jag vill göra. Men ska förbättra mig. 

//Anonym.

Hej! Ni kanske tror att jag är deprimerad person som uttrycker mina känslor för jag inte har någon annan utväg. Nej, så är det inte och det är jag glad över. Just nu har jag ett väldigt bra liv, med kära vänner och familj. Trots att jag förlorade min bror år 2011. Det var alltså mer än 4 år sedan, i mars månad. 3:E mars så försvann han. Det var vinter. Ni kanske har hört talat över Charlie Olausson? Ja, det var han. Men man mår mycket bättre nu. Nej, jag heter inte Olausson, för vi har flera efternamn i familjen och jag fick min pappas. Från början när han försvann så visste man inte vad som hade hänt. Jag var rätt så ung då gissar jag. Men jag kommer ändå aldrig glömma honom. Han försvann och ingen visste var han var alls. Man ringde polisen men de kunde inte göra mycket mer än att vända till sig folk som varit nära Hornstull just vid det ögonblicket. Min andra bror, som dem skriver om i aftonbladet, hade varit på fest med honom. Sista gången Charlies mobil var på var vid 12 tiden på natten, minns inte riktigt vilket klockslag. Kanske 1 tiden t.om Men ändå. Min andra bror hade trott att han dragit hem eller något, men nästa dag ringde Charlies flickvän honom och sa att han inte kommit hem. Det första min andra bror misstänkte då var att han gått hem till sin bästa kompis eller någon annan kompis. Men han var inte där heller. Man började bli misstänkt, och inte förrän denna dag då efter natten han försvunnit så fick vi reda på det. Det var inte kul ska jag säga. Vi grät hela familjen, men jag ville ändå hoppas att någonting litet hade hänt så han kanske fortfarande var vid liv. Ja, han var borta i över 1 månad, och trots att polisen kanske sökt igenom vissa områden litegrann så hände inte så mycket hos dem. Vår familj gick ut till folket i Sverige, och o herregud vad många det var som stöttade oss! Missing people, ja många. Fler gick på skallgång och flera sökte i skogar och alla ställen kring Hornstull där man misstänkte att han var. Men inga resultat. Denna hemska väntan fortsatte i 1 månad tills vi fick reda på vad som hade hänt honom. Tro mig, vi alla är ändå okej nu, åtminstone jag, och jag lever verkligen livet och älskar mina vänner och har en otroligt bra fritid. Men just då verkade allt stanna, tiden stannade liksom när man fick reda på vad som hade hänt. Hans kropp hade hittats i vattnet, någon hade sätt något flyta på ytan. Ja, han hade drunknat. Genat över isen. Men sådan är inte han annars, han skulle aldrig genat över isen tror man alls, för han var mer kritiskt tänkande när det gällde sådant. Men just den natten hade han genat, och det hade lett till hans död. När man fick höra det så kom det som en chock, jag gick i skolan då (tror jag), men fick reda på det när jag kom hem. Det var inte kul. Däremot så har det nu gått då 4 år, och jag har i alla fall återhämtat mig helt och lever livet som det kommer. Jag älskar livet. Men jag har alltid honom på tankarna. Han ger mig hopp och jag har blivit starkare som människa. Trots att han dog så är livet ändå okej. Det är helt okej. Om inte han skulle dött skulle det varit så mycket bättre, men man kan inte förändra historien, dåtiden. Den finns tyvärr där. Han dog i alla fall inte av att någon rånat honom eller mördat honom, det vet jag inte hur man någonsin skulle kunnat leva med. Min andra bror förslog rån först, men han borde ju ändå kommit hem då. Nu däremot har det gått några år, och det är bättre nu. De flesta har som sagt återhämtat sig och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta. Kanske med en livsläxa. 

Oavsett hur dåligt du mår för stunden, oavsett hur helvetiskt ditt liv är just i den stunden, så blir det bättre. Det tar tid, och det tar dubbelt så lång tid att ta sig samman än vad det gör att falla isär. Därför måste man ge sorgen tid och rum. Men jag tog mig igenom det, och andra svåra tider. Jag vet att oavsett om du tänker att allt är hopplöst just nu, så blir det bättre, jag garanterar det. Skriv av dig, gör något du gillar, kanske dansa, sjunga, spela innebandy, ja vad vet jag? Någonting som får dig att tänka på annat också, någonting som får dig att dra dig upp ur sorgen och faktiskt leva. Det var det jag gjorde och jag fick stöd av familj och vänner. Nu mår jag så mycket bättre. Charlie kommer föralltid att vara en del av mig, och jag kommer alltid tänka på honom, men jag kommer inte sörja lika som jag gjorde förut, utan jag kommer istället tänka på den tid vi fick tillsammans och alla bra minnen vi har tillsammans, han och jag och min familj. Jag är inte ledsen längre över det. Det kanske låter konstigt, men jag har blivit så mycket starkare av detta. Om han skulle kunna komma tillbaka skulle jag göra allt för det, men eftersom han inte kan göra det så får man acceptera den situationen och göra någonting positivt av det. Jag tänker på allt fint vi har tillsammans, jag tänker på allt han älskade att göra och allting som gjorde honom glad och som även gör mig glad. Snowboarding som jag gärna vill testa på. Eller annat. 

Tack Charlie för all den tid vi haft tillsammans, jag älskar dig.   

Otroligt vacker var du. 

Hej! Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev, och jag är ledsen över det. Men det vart lite strul med bloggen och så hade jag väldigt mycket på arbetet/skolan/annat denna vecka så ursäkta för det! Ska dock fixa till designen i bloggen och så....

Men det jag tänkte prata om idag är mobbning. Först vill jag rekommendera några bra filmer om just mobbning som ni bör se (om ni inte sätt dem), för dem är väldigt bra och rörande. I won't say I cried in some of them, but I won't say I didn't... Seriöst däremot, ja, jag grät i dem. Men dem skildrar verkligheten så bra. Dessa filmer är: "Älska mig", och "IRL". Om ni inte sätt dem, se dem då.

Det första jag vill säga är att ja, jag har utsatts för mobbning förut, många gånger förut faktiskt. Det är jobbigt, verkligen. Man känner sig så ensam och så hjälplös. Oavsett var det är man blir mobbad, i skolan, på arbetet eller i en idrottsförening osv. Mobbning pågår tyvärr på alla dessa ställen och det är inte alltid lätt att stoppa den. Det går, men det tar tyvärr tid. Jag själv blev utsatt för mobbning i cirka början av årskurs 5. Då bestämde sig våra lärare att vi skulle flytta upp till högstadiet, trots att man i vår skola inte gjorde det förrän man gick i årskurs 7 (?) tror jag det var. Eftersom jag bodde i en förort då så visste man hur vissa vart tillslut och hur vissa betedde sig. Det var inte illa från början och alla verkade gilla den nya miljön. (Vi brukade aldrig vara i den byggnaden annars så det vart något nytt). Men efter ett tag började dem i vår klass förändras, och inte mot det bättre. Jag tror att när vissa elever såg hur dem äldre var så försökte dem kopiera av dem. Men jag kan ju inte säga att det vart på ett bra sätt... Så då, så osäkra som dem var i skolan bland alla äldre som såg så tuffa ut, så började dem ge sig på folk som sågs antingen som "svagare" än dem, eller som helt enkelt verkade som ett lätt mål. 

En av dem var jag. En annan min kompis. Och den tredje min tredje kompis. Ja... Så vi ansågs väll vara dem som var lite "svagare" eller "sämre" än alla andra. Trots att fallet inte var så. Men dem började ge sig på mig, och mina kompisar. Jag fick höra hur jag härmade dem om jag hade samma kläder eller hur min näsa såg ut som en häxas, eller som när jag färgade håret svart, så såg jag ut som en häxa påriktigt. Eller så var jag riktigt gammal. En tjej ifrån min klass skrev på hennes egna blogg, och jag citerar:

"Omg, ni vet den tjejen ni kallar häxa? Hon har färgat sitt hår svart!". 

Ja, men ni ser ju. Denna onda cirkeln bara fortsätter. Visst var jag väldigt sur på henne men jag visste inte att hon skrivit detta förrän ungefär ett år senare. Då spelade det ingen roll för då hade jag flyttat. Men andra saker fick man ju höra. Även mina kompisar. Och en tjej som jag känner vart mobbad sedan hon började i vår skola, årskurs 1. Det är inte rättvist, och hur man kan bete sig på det sättet. Jag visste ju att vi var extremt fabulösa och så, men man behöver inte vara avundsjuka. För det är egentligen det de handlar om. 

Så ja, man fick höra sådana saker. I skolan så var det alltid en kille som retade mig, men som egentligen var skit feg, och jag brydde mig självklart inte över honom. Men trots att man fick höra mycket skit så höll man hoppet uppe om något bättre. Och det kom ju självklart. Ja, visst jag fick kommentarer på mina bilder på facebook över hur jag härmade vissa med en klädstil (som flera tusentals har, case closed), eller hur jag såg ut. Men det förändrades när vi äntligen flyttade. Och jag fick ändå en bra klass, visst vart man osäker, väldigt osäker, från början, för jag visste inte riktigt hur jag skulle vara. Men trots det så vart allting bra tillslut, inte förrän i åttonde klass, men det gör inget. För på vägen fick jag ändå träffa några riktigt bra människor. 

Nu är jag äldre och så fort jag ser mobbning försöker jag stoppa den. Men jag fick ändå när jag började gymnasiet (kan ha varit flera år sedan eller annat), så vart det ett bråk mellan mig och en kompis, så jag vart ensam i flera månader. Jag fick ångest och vart deprimerad, men det hela förändrades ju egentligen när jag fick vara hemma och skolan tog hand om det. Kuratorn pratade med klassen om det och jag har fått nya vänner. Däremot har det tagit en lång tid, och det var varit väldigt jobbigt. Särskilt när man satt i matsalen ensam och trots att folk såg en så var det ingen som reagera. Förutom några änglar ifrån pararell klassen som jag lärt mig känna och även vissa jag känt förut, de satte sig vid mig ibland när vi hade lunch samtidigt och pratade med mig. Det gjorde verkligen mina dagar. Att någon talade med mig.

Vissa tar många saker förgivet, att ha kompisar eller att må bra för stunden. Men gör inte det, för det finns folk som mår dåligt som inte har riktiga kompisar eller vad det nu än kan vara. Och ignonera inte någon när du ser att hen sitter ensam, för att denna person kanske mår jätte dåligt eller är påväg att brista. Kanske hen överväger självmord eller kanske hen skadar sig själv för att "lätta på smärtan". Sanningen är, att du inte vet hur det är förrän du frågar. Och ja, jag har svårt ibland att bara sätta mig med någon person jag inte känner och tala, för att hen sitter ensam. Men jag ska försöka mer också att sätta mig med dem som är utsatta eller ofta sitter ensam, för absolut ingen förtjänar att vara ensam eller behandlas som luft. Trots att jag kan vara extremt blyg ibland ska jag ändå försöka gå fram till folk på arbetet/skolan/annat, och prata med hen om hen är ensam. 

//Anonym.

Hej! Tänkte börja mitt första inlägg med att skriva lite om hur det är, att ha ångest, oro, och lite tvångstankar. Ångest, det är någonting som inte går att kontrollera när den väl kommer, det man kan göra är att försöka ta det lugnt, och leta till roten till varför man känner som man gör. Jag har ju massor med anledningar, tyvärr. Hade det inte så lätt en tid, då jag på (arbetet, eller skolan, eller annat ställe), inte hade så många att vara med, tala med. Och detta pågick ändå i några månader tror jag det var. Ja, från ungefär september månad till nästan slutet av december. Detta var ändå jobbigt, för ångesten började komma, jag kände mig deprimerad och hade ingen ork på arbtet/skolan/annat ställe, så när jag var hos min syster en dag, så kom värsta ångest-attacken på länge. Mådde så dåligt, så bestämde mig för att åka hem. Eller snarare så kom faktiskt min far förbi och vi tog taxi hem. Fick vara hemma tills allting ordnat sig, då kunde jag åka tillbaka till skolan/arbetet/annat ställe, och det var ändå mycket bättre. Då hade jag flera att tala med, för nu visste folk hur det låg till. Äntligen började saker faktiskt att vända i livet. Men tvångstankarna har jag dock haft med mig en lång tid i livet, för jag har alltid haft så många tankar, kontrollerbara eller okontrollerbara, detta beror också mycket på en diagnos jag haft, epilepsi. Nu har jag inte epilepsi längre, har faktiskt varit fri diagnosen i cirka 3 år snart. Jätte härligt, och nu påverkar den inte mig längre. Men det jag känner av är hur mina tankar bara flödar iväg, ibland åt fel håll. Men det känns skönt att veta att trots det så gör det inget. I alla fall så försöker jag vända mina många tankar till något positivt, och eftersom jag älskar att skriva så försöker jag få kreativiteten att flöda där, och det gör den. Tack och lov för det! 

Måste tyvärr avsluta här, men kommer skriva mer om detta sen. Gör detta endast för min skull, ingen annans! Måste också få må bra. I Sverige finns det alldeles för många som är psykiskt sjuka, och jag vill inte hamna där, i deras situation. För jag tycker verkligen synd om dem som måste gå igenom all skit i detta samhälle.

Ska börja röra på mig mer än vad jag gör nu, så kanske jag mår bättre av det också!

Plus var inte oroliga över att kommentera, jag är inte ond och jag älskar att hjälpa andra människor. Jag har inte hjärta till att göra någon till åtölje eller ens försöka peka ut någon för ens problem. 

//Anonym. 

Hejsan! Mitt namn kommer jag inte berätta, därav "Anonym Person". Men tänkte att detta skulle bli en blogg där jag uppdaterade lite om mitt liv, lite noveller kanske, eller om mitt störda men härliga liv, (Det är lite både och). Här tänkte jag att jag skulle kunna skriva lite om min depression jag haft ett tag innan, trots att det är bättre nu. Och lite om min gamla diagnos, som jag nu inte har längre heller. (Kan det bli mer positivare?)   Nåväl, börjar med nästa inlägg och ska fixa designen på bloggen. Tro mig, har haft en blogg förut och detta ser inte så j*kla bra ut än :P 

Ses!

//Anonym.