Hej! Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev, och jag är ledsen över det. Men det vart lite strul med bloggen och så hade jag väldigt mycket på arbetet/skolan/annat denna vecka så ursäkta för det! Ska dock fixa till designen i bloggen och så....

Men det jag tänkte prata om idag är mobbning. Först vill jag rekommendera några bra filmer om just mobbning som ni bör se (om ni inte sätt dem), för dem är väldigt bra och rörande. I won't say I cried in some of them, but I won't say I didn't... Seriöst däremot, ja, jag grät i dem. Men dem skildrar verkligheten så bra. Dessa filmer är: "Älska mig", och "IRL". Om ni inte sätt dem, se dem då.

Det första jag vill säga är att ja, jag har utsatts för mobbning förut, många gånger förut faktiskt. Det är jobbigt, verkligen. Man känner sig så ensam och så hjälplös. Oavsett var det är man blir mobbad, i skolan, på arbetet eller i en idrottsförening osv. Mobbning pågår tyvärr på alla dessa ställen och det är inte alltid lätt att stoppa den. Det går, men det tar tyvärr tid. Jag själv blev utsatt för mobbning i cirka början av årskurs 5. Då bestämde sig våra lärare att vi skulle flytta upp till högstadiet, trots att man i vår skola inte gjorde det förrän man gick i årskurs 7 (?) tror jag det var. Eftersom jag bodde i en förort då så visste man hur vissa vart tillslut och hur vissa betedde sig. Det var inte illa från början och alla verkade gilla den nya miljön. (Vi brukade aldrig vara i den byggnaden annars så det vart något nytt). Men efter ett tag började dem i vår klass förändras, och inte mot det bättre. Jag tror att när vissa elever såg hur dem äldre var så försökte dem kopiera av dem. Men jag kan ju inte säga att det vart på ett bra sätt... Så då, så osäkra som dem var i skolan bland alla äldre som såg så tuffa ut, så började dem ge sig på folk som sågs antingen som "svagare" än dem, eller som helt enkelt verkade som ett lätt mål. 

En av dem var jag. En annan min kompis. Och den tredje min tredje kompis. Ja... Så vi ansågs väll vara dem som var lite "svagare" eller "sämre" än alla andra. Trots att fallet inte var så. Men dem började ge sig på mig, och mina kompisar. Jag fick höra hur jag härmade dem om jag hade samma kläder eller hur min näsa såg ut som en häxas, eller som när jag färgade håret svart, så såg jag ut som en häxa påriktigt. Eller så var jag riktigt gammal. En tjej ifrån min klass skrev på hennes egna blogg, och jag citerar:

"Omg, ni vet den tjejen ni kallar häxa? Hon har färgat sitt hår svart!". 

Ja, men ni ser ju. Denna onda cirkeln bara fortsätter. Visst var jag väldigt sur på henne men jag visste inte att hon skrivit detta förrän ungefär ett år senare. Då spelade det ingen roll för då hade jag flyttat. Men andra saker fick man ju höra. Även mina kompisar. Och en tjej som jag känner vart mobbad sedan hon började i vår skola, årskurs 1. Det är inte rättvist, och hur man kan bete sig på det sättet. Jag visste ju att vi var extremt fabulösa och så, men man behöver inte vara avundsjuka. För det är egentligen det de handlar om. 

Så ja, man fick höra sådana saker. I skolan så var det alltid en kille som retade mig, men som egentligen var skit feg, och jag brydde mig självklart inte över honom. Men trots att man fick höra mycket skit så höll man hoppet uppe om något bättre. Och det kom ju självklart. Ja, visst jag fick kommentarer på mina bilder på facebook över hur jag härmade vissa med en klädstil (som flera tusentals har, case closed), eller hur jag såg ut. Men det förändrades när vi äntligen flyttade. Och jag fick ändå en bra klass, visst vart man osäker, väldigt osäker, från början, för jag visste inte riktigt hur jag skulle vara. Men trots det så vart allting bra tillslut, inte förrän i åttonde klass, men det gör inget. För på vägen fick jag ändå träffa några riktigt bra människor. 

Nu är jag äldre och så fort jag ser mobbning försöker jag stoppa den. Men jag fick ändå när jag började gymnasiet (kan ha varit flera år sedan eller annat), så vart det ett bråk mellan mig och en kompis, så jag vart ensam i flera månader. Jag fick ångest och vart deprimerad, men det hela förändrades ju egentligen när jag fick vara hemma och skolan tog hand om det. Kuratorn pratade med klassen om det och jag har fått nya vänner. Däremot har det tagit en lång tid, och det var varit väldigt jobbigt. Särskilt när man satt i matsalen ensam och trots att folk såg en så var det ingen som reagera. Förutom några änglar ifrån pararell klassen som jag lärt mig känna och även vissa jag känt förut, de satte sig vid mig ibland när vi hade lunch samtidigt och pratade med mig. Det gjorde verkligen mina dagar. Att någon talade med mig.

Vissa tar många saker förgivet, att ha kompisar eller att må bra för stunden. Men gör inte det, för det finns folk som mår dåligt som inte har riktiga kompisar eller vad det nu än kan vara. Och ignonera inte någon när du ser att hen sitter ensam, för att denna person kanske mår jätte dåligt eller är påväg att brista. Kanske hen överväger självmord eller kanske hen skadar sig själv för att "lätta på smärtan". Sanningen är, att du inte vet hur det är förrän du frågar. Och ja, jag har svårt ibland att bara sätta mig med någon person jag inte känner och tala, för att hen sitter ensam. Men jag ska försöka mer också att sätta mig med dem som är utsatta eller ofta sitter ensam, för absolut ingen förtjänar att vara ensam eller behandlas som luft. Trots att jag kan vara extremt blyg ibland ska jag ändå försöka gå fram till folk på arbetet/skolan/annat, och prata med hen om hen är ensam. 

//Anonym.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! På den här bloggen tänkte jag skriva lite dikter, tankar, och lite sådant. Detta är mer av ett testinlägg - kommer riktiga inlägg sen. - ...

Hejsan allihopa!  Här är en sak jag velat blogga om några gånger men antingen glömt bort eller inte känt att blogga om just då för det skulle ta en tid att skriva. Jag hade tänkt att prata om USA och deras propaganda. Inte bara bilder, men filmer...

Ni har hört talas om gruppen "Förbjud tiggeriet" väl?  Jo, nu är det någon som kommenterat en sak som fångade mitt öga.  "Älskar Sverige med dess traditioner du gamla du fria, nu får inte ens barnen ha skolavslutning i skolan å sjunga psalmer för...

Hej och herregud!  Snart är det lov, sen sommarjobb. Men, tänkte inte prata om det. Först vill jag säga: Ursäkta för den dåliga uppdateringen! Sen vill jag säga, att men herregud:   http://www.expressen.se/nyheter/darfor-ar-estelle-hemma-ista...

Jag är trött på folk som säger att allt är ett elände men sedan inte gör något för att det ska bli bättre Jag är trött på att man knappt kan lita på någon nu för tiden, inte ens sin egna familj Visst är det så att barn hör saker från de vuxna och...