Hej! Ni kanske tror att jag är deprimerad person som uttrycker mina känslor för jag inte har någon annan utväg. Nej, så är det inte och det är jag glad över. Just nu har jag ett väldigt bra liv, med kära vänner och familj. Trots att jag förlorade min bror år 2011. Det var alltså mer än 4 år sedan, i mars månad. 3:E mars så försvann han. Det var vinter. Ni kanske har hört talat över Charlie Olausson? Ja, det var han. Men man mår mycket bättre nu. Nej, jag heter inte Olausson, för vi har flera efternamn i familjen och jag fick min pappas. Från början när han försvann så visste man inte vad som hade hänt. Jag var rätt så ung då gissar jag. Men jag kommer ändå aldrig glömma honom. Han försvann och ingen visste var han var alls. Man ringde polisen men de kunde inte göra mycket mer än att vända till sig folk som varit nära Hornstull just vid det ögonblicket. Min andra bror, som dem skriver om i aftonbladet, hade varit på fest med honom. Sista gången Charlies mobil var på var vid 12 tiden på natten, minns inte riktigt vilket klockslag. Kanske 1 tiden t.om Men ändå. Min andra bror hade trott att han dragit hem eller något, men nästa dag ringde Charlies flickvän honom och sa att han inte kommit hem. Det första min andra bror misstänkte då var att han gått hem till sin bästa kompis eller någon annan kompis. Men han var inte där heller. Man började bli misstänkt, och inte förrän denna dag då efter natten han försvunnit så fick vi reda på det. Det var inte kul ska jag säga. Vi grät hela familjen, men jag ville ändå hoppas att någonting litet hade hänt så han kanske fortfarande var vid liv. Ja, han var borta i över 1 månad, och trots att polisen kanske sökt igenom vissa områden litegrann så hände inte så mycket hos dem. Vår familj gick ut till folket i Sverige, och o herregud vad många det var som stöttade oss! Missing people, ja många. Fler gick på skallgång och flera sökte i skogar och alla ställen kring Hornstull där man misstänkte att han var. Men inga resultat. Denna hemska väntan fortsatte i 1 månad tills vi fick reda på vad som hade hänt honom. Tro mig, vi alla är ändå okej nu, åtminstone jag, och jag lever verkligen livet och älskar mina vänner och har en otroligt bra fritid. Men just då verkade allt stanna, tiden stannade liksom när man fick reda på vad som hade hänt. Hans kropp hade hittats i vattnet, någon hade sätt något flyta på ytan. Ja, han hade drunknat. Genat över isen. Men sådan är inte han annars, han skulle aldrig genat över isen tror man alls, för han var mer kritiskt tänkande när det gällde sådant. Men just den natten hade han genat, och det hade lett till hans död. När man fick höra det så kom det som en chock, jag gick i skolan då (tror jag), men fick reda på det när jag kom hem. Det var inte kul. Däremot så har det nu gått då 4 år, och jag har i alla fall återhämtat mig helt och lever livet som det kommer. Jag älskar livet. Men jag har alltid honom på tankarna. Han ger mig hopp och jag har blivit starkare som människa. Trots att han dog så är livet ändå okej. Det är helt okej. Om inte han skulle dött skulle det varit så mycket bättre, men man kan inte förändra historien, dåtiden. Den finns tyvärr där. Han dog i alla fall inte av att någon rånat honom eller mördat honom, det vet jag inte hur man någonsin skulle kunnat leva med. Min andra bror förslog rån först, men han borde ju ändå kommit hem då. Nu däremot har det gått några år, och det är bättre nu. De flesta har som sagt återhämtat sig och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta. Kanske med en livsläxa. 

Oavsett hur dåligt du mår för stunden, oavsett hur helvetiskt ditt liv är just i den stunden, så blir det bättre. Det tar tid, och det tar dubbelt så lång tid att ta sig samman än vad det gör att falla isär. Därför måste man ge sorgen tid och rum. Men jag tog mig igenom det, och andra svåra tider. Jag vet att oavsett om du tänker att allt är hopplöst just nu, så blir det bättre, jag garanterar det. Skriv av dig, gör något du gillar, kanske dansa, sjunga, spela innebandy, ja vad vet jag? Någonting som får dig att tänka på annat också, någonting som får dig att dra dig upp ur sorgen och faktiskt leva. Det var det jag gjorde och jag fick stöd av familj och vänner. Nu mår jag så mycket bättre. Charlie kommer föralltid att vara en del av mig, och jag kommer alltid tänka på honom, men jag kommer inte sörja lika som jag gjorde förut, utan jag kommer istället tänka på den tid vi fick tillsammans och alla bra minnen vi har tillsammans, han och jag och min familj. Jag är inte ledsen längre över det. Det kanske låter konstigt, men jag har blivit så mycket starkare av detta. Om han skulle kunna komma tillbaka skulle jag göra allt för det, men eftersom han inte kan göra det så får man acceptera den situationen och göra någonting positivt av det. Jag tänker på allt fint vi har tillsammans, jag tänker på allt han älskade att göra och allting som gjorde honom glad och som även gör mig glad. Snowboarding som jag gärna vill testa på. Eller annat. 

Tack Charlie för all den tid vi haft tillsammans, jag älskar dig.   

Otroligt vacker var du.