Hej! Tänkte börja mitt första inlägg med att skriva lite om hur det är, att ha ångest, oro, och lite tvångstankar. Ångest, det är någonting som inte går att kontrollera när den väl kommer, det man kan göra är att försöka ta det lugnt, och leta till roten till varför man känner som man gör. Jag har ju massor med anledningar, tyvärr. Hade det inte så lätt en tid, då jag på (arbetet, eller skolan, eller annat ställe), inte hade så många att vara med, tala med. Och detta pågick ändå i några månader tror jag det var. Ja, från ungefär september månad till nästan slutet av december. Detta var ändå jobbigt, för ångesten började komma, jag kände mig deprimerad och hade ingen ork på arbtet/skolan/annat ställe, så när jag var hos min syster en dag, så kom värsta ångest-attacken på länge. Mådde så dåligt, så bestämde mig för att åka hem. Eller snarare så kom faktiskt min far förbi och vi tog taxi hem. Fick vara hemma tills allting ordnat sig, då kunde jag åka tillbaka till skolan/arbetet/annat ställe, och det var ändå mycket bättre. Då hade jag flera att tala med, för nu visste folk hur det låg till. Äntligen började saker faktiskt att vända i livet. Men tvångstankarna har jag dock haft med mig en lång tid i livet, för jag har alltid haft så många tankar, kontrollerbara eller okontrollerbara, detta beror också mycket på en diagnos jag haft, epilepsi. Nu har jag inte epilepsi längre, har faktiskt varit fri diagnosen i cirka 3 år snart. Jätte härligt, och nu påverkar den inte mig längre. Men det jag känner av är hur mina tankar bara flödar iväg, ibland åt fel håll. Men det känns skönt att veta att trots det så gör det inget. I alla fall så försöker jag vända mina många tankar till något positivt, och eftersom jag älskar att skriva så försöker jag få kreativiteten att flöda där, och det gör den. Tack och lov för det! 

Måste tyvärr avsluta här, men kommer skriva mer om detta sen. Gör detta endast för min skull, ingen annans! Måste också få må bra. I Sverige finns det alldeles för många som är psykiskt sjuka, och jag vill inte hamna där, i deras situation. För jag tycker verkligen synd om dem som måste gå igenom all skit i detta samhälle.

Ska börja röra på mig mer än vad jag gör nu, så kanske jag mår bättre av det också!

Plus var inte oroliga över att kommentera, jag är inte ond och jag älskar att hjälpa andra människor. Jag har inte hjärta till att göra någon till åtölje eller ens försöka peka ut någon för ens problem. 

//Anonym. 

Hejsan! Mitt namn kommer jag inte berätta, därav "Anonym Person". Men tänkte att detta skulle bli en blogg där jag uppdaterade lite om mitt liv, lite noveller kanske, eller om mitt störda men härliga liv, (Det är lite både och). Här tänkte jag att jag skulle kunna skriva lite om min depression jag haft ett tag innan, trots att det är bättre nu. Och lite om min gamla diagnos, som jag nu inte har längre heller. (Kan det bli mer positivare?)   Nåväl, börjar med nästa inlägg och ska fixa designen på bloggen. Tro mig, har haft en blogg förut och detta ser inte så j*kla bra ut än :P 

Ses!

//Anonym.